Jag lär inte uppdatera här igen...

... Därför hänvisar jag er till traineatlive.blogg.se, som är bloggen jag skrivit i sedan denna slutade uppdatera... Typ.

CATS CATS CATS!!!

Eftersom jag och Fridus skapat en ny blogg - traineatlive.blogg.se - kommer denna blogg att tillägnas mina katter.
 
YEEEEY!! 
 
Minimorsan och Minimannen har en helt egen blogg! 
 
 
Så är ni inte intresserade av att läsa blogginlägg som enbart handlar om hur awesome mina katter är, så hänvisar jag er vänligen till bloggen jag länkat ovan. 
 
 

För att handla lite mer om katter tänkte jag presentera Minimannens assnygga, nya, outfit:
 
 
Han är lite frusen av sig förstår ni. 
 

Tillägnat min syster, den bästa, den enda, den finaste! ♥

Halsband delade vi. Så kallade bästis-halsband. Silverkedjor med rosa maskar med ögon som slingrade ihop sig i varandra om man satte ihop dom. 
 
Skrivbord delade vi också. Ett vitt, egentligen jättefult, IKEA-skrivbord. En stol på varje sida. Varsitt sett "kontorsprylar". Sedan satt vi mittemot varandra och lekte kontor. Tog promenader till Gottoteket och köpte konstiga godisar som fick agera rekvisita på vårt fina kontor. Fantastiskt tuffa vi var då. Vi mot världen? Tuffast i stan!
 
Ja, det finns inte ord. 
 
Saknad. Älskad. Fantastisk. Det är du! ♥
 
 
 
 

Livet är enkelt

Mitt liv verkar för tillfället kretsa kring katter och typ... Skor. Har spenderat lite (för mycket?) pengar på skor de senaste två dagarna. Men man kan inte få för många, eller hur? Dessvärre tror jag inte mamma håller med. Men hon kan iaf inte klaga på att de tar plats eftersom jag inte bor hemma längre. 
 
Sedan sist har Nemo lärt sig att väga sig, så nu har hans dagliga rutiner av äta-sova-bajsa utökats till äta-sova-bajsa-vägasigochätamjukost. Och det var dagens kattinformation. 
 
Efter nattens obefintliga sömn (eller okej, fyra timmar är väl fyra timmar, men det är också typ fyra timmar för lite) har jag ändå lyckats leverera. Skrivit ett prov om Islam (där hoppas vi på MVG, men man vet aldrig) och tömt plånboken. Den tyckte väl att den var lite tung. Spenderade trehundrasjuttioelva år på Nyköpings välutvecklade gator (utbudet är ENORMT). Hittade skor.... Skor och skor. Blev förälskad. Och hittade en klänning som satt fint. Och åt en semla. Helt okej dag, helt okej.
 
 
Kärlek ♥ - Sista paret! Utförsäljning på JC, sååååå cashade ut hela 75:- för dessa. Dog på fläcken!

OMG! What is that?

Mitt i natten för ett tag sedan fick jag för mig att akvariet läckte. Så jag ställde mig och panik-tömde hela rasket och lät fiskarna bo i en hink tills vidare. Visste sedan inte hur jag skulle lösa situationen, men med en del prat med "Fiskmannen" (pappa) så är det nu löst... Om det visar sig att akvariet är helt. Är det inte det så är det allt annat än löst. Då har jag problem.
 
Så nu står akvariet i badrummet på ett gäng tidningar för "kontroll". Det är avtorkat runt om och fyllt ända upp. Så får det stå i ett eller två dygn. Läcker det kommer tidningarna bli blöta. Spänningen är olidlig. 
 
Så de stackars fiskarna får plågas ett litet tag till i sin rosa hink (ja de har pump) innan de får tillbaka sitt akvarium. 
 
Minimorsan tyckte att hinken med akvariegruset var jättekonstigt. Så hon har nu suttit i 15 min och nosat på varenda sten två gånger. Och konstaterat att det är väldigt mystiskt.
 
"NEMO!!! DET E JEEETTEKÅNSTIGA STENAR HÄR!! KÅM Å KÅLLA!!!"
 

Minimannen utvecklar sin övertalningsteknik.

Minimannen och jag tog ett litet snack under dagens morgonbestyr. Han tyckte att jag kunde skynda mig lite så att han kunde få sin goda mat. Det faktum att skålen redan är fylld bekommer honom inte, man kan alltid försöka tjata sig till lite godare mat. 
 
Telefonen ringde och det tyckte han inte om. Kan man vara söligare med att ge mat liksom? Så han satte sig på vågen och ropade på mig. Det måste vara någon ny övertalningsteknik?
 
"Titta matte, jag väger faktiskt bara FEM KILO! Jag behöver mer mat!"
"Men du är faktiskt normalviktig, det är inte bra att bli för tjock, då kan du få sjukdomar"
"Jag är faktiskt stor och stark och borde väga mer, det är manligt att vara stor"
"Nemo. Du är en kastrerad latmask som ägnar dagarna åt att sova på soffans armstöd, du behöver inte mer mat"
":("
 
 
Alla dessa vardagliga bekymmer. Suck. 
 
 

Oh the logic.

Dricker te och tittar på CSI NY i väntan på Medium. Fascineras över hur fantastiskt ologiskt det är med dessa kriminaldraman. Brandmännen springer in i en övertänd byggnad utan att ens ha syrgasmask på sig. "KOLLAR DU OM DET FINNS MÄNNISKOR DÄR SÅ KOLLAR JAG HÄR, VI HAR INGET VATTEN MED OSS MEN BARA MAN HAR BRANDMANNADRÄKT PÅ SIG SÅ ÄR MAN JU BRANDMAN OCH ÖVERMÄNSKLIG". Sen exploderar skiten och ledaren dör. Såklart. Kan man inte vara åtminstone lite logisk och sätta på dom en syrgastub? 
 
Tillåt mig att facepalma. 

Ska jag någonsin göra ett kriminaldrama. Så ska brandmännen i alla fall använda mask. Lite måtta får det allt vara på superhjälteegenskaperna.
 
Och bara för att få med Minimorsan i ett inlägg (I know you love it Augustus):

Jag kanske skulle köpt kakor?

Sitter med det enorma blocket i knät och försöker sakta, sakta plita ned mina kråkfötter. Romare hit, greker dit. Jag ligger officiellt i krig med båda två för inga av dom vill stanna i min hjärna. 
 
Fokuset har nu i stället hamnat på att pilla ut kakbitarna ur glassen. Kanske skulle köpt kakor i stället, det hade kanske varit lite lättare? Men man måste väl kämpa lite också. Jag har för övrigt en teori om att Minimannen försöker förstöra min optimala dygnsrytm. Han väckte mig nämligen med ett jävla tjat i natt, bönade och bad om att byta vatten åt honom. Det är då katt till å vara kräsen. Får kämpa de här sista dagarna innan skolan börjar för att hålla en så kallad "korrekt dygnsrytm". 
 
Så det kanske hade varit en bra idé att inte proppa i mig massa socker. 
 
Men grekerna kräver socker. Och romarna och medeltidsfolket också. 
 
Fasen också.
 
Glaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaass!!!
 

Mitt livs värsta mardröm

Jag känner att jag skulle lyssnat på minimorsan när hon väckte mig vid 6 i morse. Jag skulle gått upp då och struntat i att sova en stund till. Men det är lätt att vara efterklok. Tror det är första gången i mitt liv (eller i alla fall på så länge att jag förträngt tidigare tillfällen) som jag vaknat med genomblött ansikte. Av tårar. Sjukaste mardrömmen, hundra gånger värre än alla miljoner gånger man drömt om att bli jagad och liknande, som är den "vanliga sortens mardrömmar". 

Well. Let's begin.
 
Det är höst. Solen skiner och träden är proppfulla med gyllene löv. Hästarna står i hagen hos Anki och har det bra. Mamma och jag åker dit för att vara där ett tag, i hagen står förutom de vanliga hästarna också två skäckiga shetlandsponnyer. Sofia, Olga, Lasse, Tage, Tore och så shettisarna Maximilian och Dante. Maximilian är gammal och håller sig gärna undan från flocken, han har sin favoritplats bakom ett stort gammalt träd som ramlat för länge sedan och där står han nästan alltid. Vi bestämmer oss för att gå ut i hagen och kolla till hästarna, se så att de mår bra. Sofia och Olga står vid vattenkaret och dricker, grabbarna busar och verkar må alldeles ypperligt. Maximilian är den enda som inte är med. Som vanligt. Vi bestämmer oss för att ta en lov i hagen och se om han är på sin favoritplats, och samtidigt kolla staketet lite grand. Vi hittar honom som misstänkt där han trivs bäst, han har det himla bra även fast han är ensam. Lite som Ferdinand. Vi ser att staketet rasat ned lite i ett hörn, men ingen större grej så vi bestämmer oss för att fixa det efter ridturen. 
 
Vi tar in Maximilian och Sofia, mamma ska köra Sofia och jag ska promenera med Maximilian. Vi selar på och tar oss ut, kör längs den asfalterade vägen mot Stensjö. Vi kommer till en dal där vi möter "Tornblomma" på sin häst, hon är i full gång att försiktigt rida ned för den branta nedförsbacke vi snart ska köra uppför. "Det var där hon gick omkull med Sienna för ett tag sedan, det är himla brant. Vi får ta det försiktigt". Maximilian är trött och orkar inte mycket mer, men eftersom hästarnas hage fortfarande fortsätter ett tag till längs med vägen, bestämmer jag mig för att släppa ut honom där. Vi tar oss upp för backen och jag sätter mig i vagnen i stället. 
 
Vi kommer fram till vägkorsningen, vi ska över och bilarna åker i full fläng tvärs över vår väg. Det är mycket bilar idag, det verkar aldrig ta slut. Sofia börjar bli otålig och står och trampar på stället, drar lite fram men vi håller igen. Backar fram och tillbaka. Plötsligt kommer en stor lucka i trafiken och vi smackar fram Sofia att ta sig över. Men plötsligt ser jag att luckan inte är så stor som vi trodde - en bil kommer i full fart från vänster, men syntes inte i backkrönet. Jag rycker tag i tömmarna och håller in för att vi inte ska riskera att bli påkörda. Mamma tar över tömmarna igen, Sofia backar ett par steg. Men hon är förvirrad av de dubbla signalerna så när bilen flugit förbi kastar hon sig fram över vägen, bilar kommer nu från alla håll och det enda jag kan se innanför näthinnan är hur vi kommer bli påkörda. Över vägen far vi och jag känner hur vagnen tippar bakåt - sitter jag kvar finns risken att vi välter. Jag kastar mig och rullar ned i diket, Sofia far framåt och stannar sedan i den lilla allén som vi skulle till. Jag reser mig, borstar av mig. Mamma mår bra. Sofia står still. Vagnen står i diket. Lite längre fram har en bil stannat, det är Karina Frölund som precis varit i stallet, hon såg hela händelsen och har stannat för att hjälpa till. Vi går fram till Sofia, selar av och byter tömmarna mot ett grimskaft. Hon vill inte gå. Hela muskeln i hennes vänstra bog ser ut att ha rasat ned, det är bara en grop. 
 
Jag tar över Sofia, mamma går för att ringa veterinär. Karina kommer fram med allvarlig min och säger att det kan vara fråga om ett beslut att ta bort henne. Det ser inte bra ut och eftersom hon redan har diverse småproblem sen tidigare kan det vara ett onödigt lidande att försöka gå igenom en rehabilitering. Jag bestämmer. Jag ska ta beslutet. 
 
Ta beslutet om min bästa vän ska få leva eller inte. 
 
Jag blundar. Koncentrerar mig på att andas. Andas in, andas ut. Tittar upp. Sofia tittar på mig. Hon går fram ett steg och buffar på min axel, blåser mig i ansiktet. Jag förstår att det är dags.
 
"Vi tar bort henne", säger jag till Karina. Hon lägger sin hand på min axel och går sedan bort till mamma för att meddela mitt beslut. Jag kniper ihop ögonen och börjar gråta. Bryter ihop. Min bästa, bästa vän. 
 
Sofia söker sig ned mot gräset i vägkanten. Som vanligt. Så glupsk. Jag låter henne äta. Låter henne bestämma vad hon vill. Det är hennes sista tid i livet och då ska hon få göra som hon vill, det hon gillar. Varför har jag inga äpplen? Hon är tokig i äpplen. Kan kasta sig ned och spela död bara för en sketen äppelklyfta. Sofia ser nöjd ut, hon sträcker sig mot en trädgren för att slita bort ett par blad. Jag tar fram telefonen för att ta en bild. Den allra sista bilden. Hon tittar på mig igen, med busblicken rycker sedan ned mig diket för att hon ska komma åt det godare gräset. Jag klappar hennes solvarma päls och önskar att jag bara kunde radera denna dag. Spola tillbaka och göra något annat. Vända när Maximilian var trött i stället för att fortsätta. 
 
Veterinären kommer. Det är dags. Slutet. 
..........
 
Med tårar i ögonen tar jag fram telefonen, letar fram kontakten "Karolina". Trycker på Ring. Hon svarar. Jag börjar gråta. 
 
"Sofia finns inte mer". 
 
Andas. Andas.
 
 
 
Ibland vill man inte vara mig när man drömmer. Drömmarna är så verklighetstrogna och detaljerade att det är svårt att skilja på dröm och verklighet innan man vaknar, funderar och inser att det nog var en dröm trots allt. Det är trevligt när det är bra drömmar. Men jag vill aldrig någonsin drömma en sån här dröm igen. Nästa gång tänker jag lyssna på minimorsan när hon vill att jag ska kliva upp. 

Nemos äventyr.

Nemo sitter i fönstret och tittar ut. Tittar på mig. Tittar ut. Tittar på mig. Kommer närmre. Sätter sig bredvid mig och kollar på min datorskärm. Tittar på mig. Tittar på datorn. Går tillbaka till fönstret. Tittar ut. Tittar på mig. Börjar prata. Mjau mjau. 
 
Jag vill gå uuuut, sa Nemo. 
 
Jag tar på mig tjocktröja och raggsockor. Jacka och mössa. Knyter skorna. Hänger kameran runt halsen. Klär på Nemo sele och koppel. Lyfter upp Nemo. Går ut. Går till baksidan och sätter ned honom. Knäpper en handfull foton. 
 
Det är ganska kallt, säger Nemo. Jag vill nog inte vara ute, säger Nemo.
 
Men du ville ju gå ut, säger jag. 
 
Kallt om tassarna, säger Nemo. Jeettekallt om tassarna, säger Nemo.
 
Det är inte så att du är feg då? Säger jag. 
 
Nehe du! Feg, det är jag inte! Säger Nemo.
 
Vi går ett par meter. Det hörs ett prasslande när ett löv ramlar ned i buskaget.
 
Okej! Okej! Okej! Jag är feg! Nu går vi in! Genast! På en gång! Jag erkänner! Jag erkänner! Jag är feg, säger Nemo.
 
Lyfter upp Nemo som väljer att ligga som en mjuk teddybjörn i famnen och titta med stora ögon på omgivningen. Samtidigt som han krampaktigt håller fast i min hand.
 
Hela tre minuter blev dagens promenad. Nemo är en stolt man. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Julaftons natt.

Klockan har passerat midnatt och det är nu officiellt julafton. Jag har firat minijul hos pappa och fått alldeles genialiskt perfekta julklappar. Bland annat fyra parfymer av mitt absoluta favoritmärke - Clean. Jag har numera fem olika dofter från detta märke. Och mitt badrumsskåp är överfyllt av parfymer (Vilken tur att jag bor själv, alla mina prylar hade inte fått plats i ett rum). Jag fick även en väldigt snygg, akustisk gitarr. Inte för att jag kan spela. Eller stämma den heller för den delen. Men, som den facebookanvändare utan liv jag är har jag förhoppningsvis ordnat lite stämning på strängarna. Nån gång i framtiden i alla fall. Så nu ska jag bli asgrym på gitarr, bli världskändis och starta en egen orkester. De Tondövas Orkester. Jag har faktiskt redan tre gitarrister och en på triangel. 
 
Nog om det. 
 
Jag borde egentligen sova, men tack vare julmustens ondskefulla sätt att provocera fram halsbränna ligger jag i stället vaken och funderar på andra saker. Bland annat seriekopplingar i adventsljusstakar. (Jag menar, vem funderar inte på sådant?). Jag har äntligen förstått varför det var så nödvändigt att tragla sig igenom all jäkla fysik på högstadiet. Annars hade jag ju inte kunnat fylla min hjärna med nödvändig kunskap som jag redan vet om, om varför det fungerar att släcka en adventsljusstake genom att skruva på en av lamporna. 
 
Men med tanke på hur hemskt tråkigt det var att sitta och läsa igenom alla teoripapper om detta fenomen, väljer jag att bespara er den kunskapen. Det var rätt kul att koppla ihop lampor hit och dit, men att läsa om det; nej tack. Jag är ingen fysiker helt enkelt. 
 
Egentligen skulle jag inte fylla detta inlägg med tankar om lampor, seriekopplingar och min fysiska oförmåga att spela gitarr. Jag skulle egentligen bara önska God Jul utan att behöva skriva ut det på facebook som 98% av mina facebookvänner. Så därför avslutar jag här med (Nej, halsbrännan har fortfarande inte lämnat mig men det är väl mitt straff som hinkat två liter julmust ikväll) detta inlägg. God Jul, god natt och god morgon (Med tanke på att majoriteten inte lär läsa det här nu i natt). 
 
Drama och Nemo hälsar också. Bah så ni vet. 
 

Arg. Arg. Arg.

Förbannad är vad jag är. Sur, grinig, tjurig, arg, ilsk. 

På vad? På Länstrafiken. Dessa genialiska fabulösa gröna jätte-larver till bussar som transporterar oss körkortslösa människor dit vi ska. "Åk mer kommunalt" säger folk för att man ska bli mer miljömedveten. Ta cykeln. Ta bussen. Eller kanske gå? 
 
Ja, absolut! Jag är glatt bussåkande människa. Bussar är skitbra. Var skitbra. Fram till den 9 December. Då blev de ganska dåliga. Faktiskt. Aldrig varit mer låst eller beroende av bil/skjuts förut. Vad hände? Vem ska jag gnälla till? Nej men, jag gnäller nog lite här. 
 
Förr förstår ni. Innan den kollektivtrafikens undergång. Då var det bra. Då fanns det fortfarande möjlighet att åka till stallet, om än att det tog en timme med bussen och krävdes 45 min promenad enkelväg för att ta sig dit, och likadant för att ta sig hem. Jag kunde också ta bussen till pappa om jag så ville. Han som bor i den lilla byn Forssjö utanför Katrineholm. Snabbt och enkelt eftersom bussen ändå gick igenom det lilla samhället. Jag kunde också ta mig till och från skolan ordentligt på morgonen, behövde jag åka hem på morgonen så gick det så bra så eftersom bussen som släpper av alla elever ändå åker tillbaka till Nyköping och därför helt enkelt ändrar text till "Nyköping". Samma sak på eftermiddagen, man kunde ta bussen till skolan vid 16 för då skulle den ändå till skolan. Från Nyköping. Och behövde man stanna en stund när skolan slutat, t.ex för att göra omprov. Ja men det gick finnemang för då gick det en buss vid 17.08 som man kunde ta från skolan. Perfekt, alla nöjda och glada!

Men se, då blev det plötsligt den 9 December. Då ändrades allt. 
 
Nu går det inte längre någon buss förbi stallet. Eller jo, det gör det. Men jag måste först åka till Katrineholm, byta buss och åka tillbaka igen. De snabbaste bussarna tar ynka 2 timmar (!) att ta sig till stallet. Det tar alltså längre tid än att åka buss till Eskilstuna. Och ska man till pappa, ja men varsågod. Åk till Katrineholm och byt buss, för vi ställer in alla bussar som går från Nyköping till Katrineholm via Forssjö. Perfekt va? Alldeles utomordentligt UTMÄRKT!
 
Som pricken över i. Grädden på moset. Ketchup på korven eller hamburgaren på brödet. Så redigerar vi lite med bussarna till och från skolan också. Så att man blir ännu mer låst, för jag menar. Det är ändå så lätt att ta sig ifrån en skola som ligger mitt ute i ingenstans? Speciellt med sån UTOMORDENTLIG BUSSTRAFIK!
 
Först gör vi så, att vi TAR BORT 17.08 bussen helt, så att ingen behöver göra omprov. Det kanske pushar folk till att inte missa prov, eller göra bättre ifrån sig på lektionerna? Och så tar vi bort bussen som går från skolan 08.15, så att man bara tar sig dit. Och så tar vi bort den som går till skolan kl 16, så att man bara tar sig hem. Och en liten detalj till - vi tar bort extrabussen som går måndag förmiddag och fredag eftermiddag. Så att alla får åka på samma buss. För det funkar så bra att åka med en buss som är så full av elever att flera får stå. Och att det är så trångt i gångarna eftersom man måste klämma in fem hundar och en miljon elevers packning att det vid en olycka skulle bli fysiskt omöjligt att ta sig ur bussen. Och för den delen ett jävla plockepinn att ta sig ur bussen vid en vanlig avstigning (Tur att alla allt som oftast ska av på samma ställe!!).
 
Ja men. Det är ju PERFEKT. Vilken UTOMORDENTLIGT bra plan. Det kör vi på. Helt klart. Alla blir såå nöjda!
 
 
Btw. Såg mig i spegeln och insåg att jag ser ut som en mentalpatient. Sliten? Inte alls.
Inser också att det passar rätt bra till min ilska på Länstrafiken. Kanske ska hota med lite galenhet?
 

Det här med pepparkakor...

Jag förundras över människor. Människor är ett fascinerande släkte, men ibland undrar jag om det trots allt inte hade varit bättre att vara katt. 
 
När människor lär sig att vara källkritiska ska jag dansa naken på Hötorget i Stockholm. Under hela ens teknikbaserade liv har man fått höra saker som att "bara för att det står på wikipedia är det inte sant". Och det är ju sant, för allt som står på wikipedia är inte satt. Något som är ännu mindre sant är de där förbannade nyhetsblaskorna. När ska folk fatta att allt som skrivs på dessa inte är sant? Det som skrivs i nyheterna är ofta lika överdrivna som när mamma säger att det "bara tar två minuter" att handla. Lär er vara källkritiska gott folk! Ta inte allt så jävla ordagrant hela tiden, för ofta visar det sig ju att det var en helt annan historia bakom än vad blaskorna fått det att framstå. 
 
Som detta med pepparkakorna.
 
Hur var det nu?
 
TRADITIONERNA FÖRSVINNER! JAG HAR ALLTID ÄLSKAT PEPPARKAKOR OCH VILL VARA DET VARJE ÅR I ALLA LUCIATÅG MEN NU FÅR JAG INTE DET FÖR DET ÄR RASISTISKT FÖR SVERIGE ÄR HELT SKEVT MED SITT JÄVLA SYSTEM. JAG TÄNKER MINSANN SÄGA OCH VARA OCH ÄTA PEPPARKAKOR PRECIS SÅ MYCKET JAG VILL ÄVEN FAST DET ÄR FÖRBJUDET!!
 

Vänta va? Pepparkakor.. Förbjudet? Traditioner... Försvunna? 
 
Fråga ett:
Hur många traditioner har försvunnit?
Svar: Inga egentligen. Några skolor har valt att inte ha skolavslutning i kyrkan, MEN INTE ALLA. Nej nej. Några. Hur många anser att Sverige kommer gå under på grund av detta? Många. För jävla många. Chilla polarn, skolavslutningen är max två timmar lång och FÖRMODLIGEN SÅ FÅR DU HA DEN I EN KYRKA I ALLA FALL.
 
Ska jag tillägga en sak till? 
Under hela min högstadieperiod hade jag inte avslutning i kyrkan en enda gång. Nepp! Inte hade vi lucia i kyrkan heller. Och det var ingen som tänkte på det som att traditionerna försvinner? För traditionen var att ha den i skolans AULA. Som är akustiskt utpassad för de ändamål en skolavslutning eller lucia har. 
 
Fråga två, detta med pepparkakorna.
Har du kollat upp källan noga nu? Eller har du läst någon status på facebook, en av miljoner överdrivna artiklar på aftonbladet eller har du hört det från brorsans kusins flickväns bästa kompis lillasyster?
För historien som blossade upp allt det här, var egentligen en helt annan. Skolbarnen hade valt låtar till ett luciatåg. INGEN hade valt någon låt med pepparkakor. Därför var inga pepparkakor med i tåget. As simple as that. 
 
Tror aldrig folk gillat pepparkakor så mycket som i år. Tror att mataffärerna och leksaksaffärerna är glada i alla fall, för efterfrågan på pepparkaksdeg och pepparkaksdräkter har nog ökat avsevärt i år. 
 
Psst, vill ni veta en sak till?
Ät inte för mycket pepparkaksdeg, för då får ni ont i magen.
 
Tack och hej!
 
Btw, checka min awesome snögubbe, två meter lång!

Känsligt folk...?

Ramaskri. Ramaskri överallt. Nyhetsblaskorna gottar sig och svenska folket bryter ihop i vinterkylan. Julafton är
förstörd! Våra traditioner hamnar i soporna! Vad ska vi göra nu? KOMMER VI HA KVAR VÅR JULAFTON?
 
 
Bitch please. Chilla?
 
Aftonbladet berättar för allmänheten att tre sekvenser ur Tomtens verkstad är bortredigerade av Disney. Sekvenser med en totaltid på kanske 2 sekunder? 
 
SVENSKA FOLKET GRÅTER BLOD PGA KATASTROFEN SOM INTRÄFFAT!
 

Allvarligt. Nästan så man sliter sitt hår på grund av hur patetiskt känsliga alla är. Det är väl ingen nyhet att Kalle Ankas jul blir redigerad? Det är inte precis första gången det händer. Från första början var det ju inte ens färg. Något år var sekvenser från Kalle Anka och den där galna fågeln bortklippta. Askungen har blivit klippt. Ja, säg något som INTE blivit klippt eller redigerat? 
 
Jag trodde att Julafton var en högtid där folk samlas och äter god mat, har julpyntat i sina hem, byter paket och minnen, kollar lite på TV (Kalle Anka) och har det bra. Folk trodde nästan universum skulle gå under när Arne Weise inte längre skulle tända ljuset och hälsa välkommen. Men se, det överlevde vi! Jag tror helt klart att vi överlever utan de där ögonblicken som är bortklippta i årets Kalle Anka. 
 
Eller så gör vi inte det? Detta är kanske är startskottet för domedagen den 21 December 2012. Eller?
 
Andas in, andas ut. 
 
 

Vilja räddar julen

Måste bara ge lite cred till mig själv. En liten sån där egoboost så här på kvällen. Efter att ha slitit mitt hår, bitit sönder min vänstra kind och vrålat ut lite ilska börjar äntligen slitet löna sig och julestressen lida mot sitt slut. Den värsta veckan kommer i antågande; mycket ska göras i skolan. Mycket. Men sedan är det slut. Då är det nog! Jag har slitit som ett djur med den där jävla julshowen. Frågan är om det ens märkts? En sak är i alla fall säker. Aldrig mer. Musiklistan är till 99% komplett och nu är det bara hårdträning innan showtime som gäller. Ja, och lite annat fix. Löser morgondagens gryning med att kubba som en blådåre till Cubus för att inhandla diverse viktig rekvisita innan bussen går. Men annars så. Annars börjar det mesta lösa sig. Så, med en klapp på huvudet ska jag hetsäta lite makaroner innan läggdags. I morgon börjar tufftuff-veckan. Mycket att stå i. 
 

Men. Jag är så jävla bra. Så det här klarar vi! Nu kör vi!
 

Jag är en knasig filur som går andra året på Ökna Naturbruksgymnasium. Jag är intresserad av djur, foto, kläder, inredning o.s.v o.s.v. (Ja ni fattar). Och umgås såklart också en hel del med mina underbara vänner. I denna bloggen kommer ni att få läsa om allt mellan himmel och jord, ja det jag vill skriva om för stunden helt enkelt. Så, välkommen ska du vara till min blogg! :) bloglovin

Om

Min profilbild

RSS 2.0